Sorgen
Jag vet inte ens hur länge sen det vsar jag skrev här sist, men nu känner jag att jag måste skriva.
Igår fick jag reda på, som resten av Sverige, att Kristian Gidlund gått bort. Vi gick i samma klass på högskolan, och trots att vi aldrig hade någon nära relation så visste jag att han var speciell, begåvad. Mest begåvad av oss alla. Redan från början kunde man förstå att han skulle bli någonting stort. Sen när vi fick reda på att han hade fått cancer kändes det bara så orättvist. Att någon så begåvad, som ville och skulle uträtta så mycket, blev sjuk bara sådär. Och nu finns han inte mer.
Jag sitter och läser inläggen i hans blogg, den som blev så stor och uppmärksammad på så kort tid, av en anledning. Hans sätt att skriva. Så gripande, vackert, målande, öppet. Jag läser och hittar ett citat som beskriver precis hur det är. Så som jag hade velat beskriva det själv men aldrig kunnat. Om sorgen.
"...du kan inte göra slut med sorgen. Du kan inte en dag bestämma att det plötsligt räcker. Sorgens ände är inte ett beslut. Sorgen ger sig av, först när den är färdig. När sorgens smärta är klar med dig. Inte tvärtom."
Åttonde november
Den sjuttonde mars försvann du ifrån mig. Och det känns fortfarande inte som att det är på riktigt. Det känns mer som att du åkt på världens längsta semester, och jag hoppas för allt i världen att du ska komma tillbaka, men det gör du inte. Det vet jag. På något sätt har du väl aldrig riktigt försvunnit heller, för jag vet att du är med mig ibland. Men det gör fortfarande ont så långt in i mig det bara går när jag tittar på de där bilderna. Dina vackra ögon och ditt lilla leende som bara få visste fanns. Och du skulle ha blivit tolv år idag. Och vi hade firat dig som alltid, med köttbulletårta och dentastix. Du öppnade presenten alldeles själv, så som bara du kunde. Du var så klok, så smart, så fin. Och jag kommer alltid att älska dig.
<3
