Crealina

Jag vet inte ens hur länge sen det vsar jag skrev här sist, men nu känner jag att jag måste skriva. 

 

Igår fick jag reda på, som resten av Sverige, att Kristian Gidlund gått bort. Vi gick i samma klass på högskolan, och trots att vi aldrig hade någon nära relation så visste jag att han var speciell, begåvad. Mest begåvad av oss alla. Redan från början kunde man förstå att han skulle bli någonting stort. Sen när vi fick reda på att han hade fått cancer kändes det bara så orättvist. Att någon så begåvad, som ville och skulle uträtta så mycket, blev sjuk bara sådär. Och nu finns han inte mer. 

 

Jag sitter och läser inläggen i hans blogg, den som blev så stor och uppmärksammad på så kort tid, av en anledning. Hans sätt att skriva. Så gripande, vackert, målande, öppet. Jag läser och hittar ett citat som beskriver precis hur det är. Så som jag hade velat beskriva det själv men aldrig kunnat. Om sorgen. 

 

"...du kan inte göra slut med sorgen. Du kan inte en dag bestämma att det plötsligt räcker. Sorgens ände är inte ett beslut. Sorgen ger sig av, först när den är färdig. När sorgens smärta är klar med dig. Inte tvärtom."